Sofie

Ena dagen är allt bra, jag mår på topp o hoppet finns verkligen. Du ger mig det jag behöver.
Andra dagar är det inte alls så. Andra dagar mår jag skit, o det lilla hoppet jag har gör att jag orkar. Jag får ingenting av dig.

Jag vet att det är du, du o ingen annan.
Men jag börjar undra hur mycket längre jag ska gå med på att det är såhär. Jag vet vad jag vill, jag vet vart jag står. Men det räcker inte.
Vart står du? Vad vill du? Vad är allt för dig?

Allt kan vara bra, jag kan somna lycklig för att vakna efter en dröm, en bra dröm, en dröm om hur jag vill ha det, för att sedan inse att allt var just bara en dröm o ingenting mer. Tårarna har för vana att tränga fram då. Det är inte så det ska vara.

I början, när allt var nytt så var hela alltet bara så förbannat bra. Ett sms av dig gjorde min dag, du gjorde min dag. Du var orsaken till leendet på mina läppar. Det fanns ingen annan än du och jag hade inte ens tid att vara osäker.
Nu har jag det o det är de ända jag är. Jag är osäker på dig. Det känns som att jag ger o ger men inte får nåt tillbaka.

Det är inte här det här ska hamna, det ska hamna hos dig. Det är du som ska få veta det här. Du o ingen annan.
Egentligen!