Sofie

Sista dagen att hämta ut mina pengar idag så måste ta mig ner till centrum.
Halsen är värre än tidigare, tänker inte prata nåt idag, så lite som möjligt.
Hjärtat gör ont då detta inte var nåt jag räknat med.
Jag har ont i magen för vad jag tillåtit dig göra.
Hela kroppen värker.
Du är inte värd tiden jag lägger på att må dåligt pga dig, men jag kan inte hjälpa det. Jag såg dig som min bästavän, jag delade allt med dig.
Jag släpper in dig i mitt liv, på ett sätt jag aldrig släppt in någon förut. Du inkräktade på min "frizon", mitt rum har alltid varit den plats där jag får vara själv, dit jag kan  gå om det blir för mycket, där jag får tänka, får vara ifred.
Jag släppte in dig...


Men du svek!

Nu ska jag försöka, för min egen del att inte nämna dig mer, då du inte är värd det. Längre!

Tror inte jag blivit sviken på detta sätt förut, och om det är nåt jag blivit så är det sviken. Men du toppade det..
Du flyttar in här, meningen var att det skulle vara en vecka, du skulle kolla efter annat under den tiden.. Men vad hände? I 4 månader har du snyltat på mina föräldrar, levt på deras pengar. Hade jag vart du, då har jag skämts, jag hade aldrig kunnat bo hos någon på samma sätt som du gjort under den här tiden.. Du har haft en inkomst, så du har egentligen inte skyll. Inget alls.
Jag var glad när vi började umgås, för du var någon jag saknat.. I början gick det bra. Men sen hände nåt.
Att du har utnyttjat mig och min familj på detta sätt är helt jävla sjukt. Vi låter dig bo här, vi ställer upp för dig.. Vad har vi fått tillbaka. Du är verkligen inte den människa jag trott..
Jag tycker du är feg. Du flyr från dina problem, skiter i vilka du sårar på vägen.

En gång var du mitt allt, men efter hur du behandlat mig nu kan jag inte längre se dig som min vän.
Jag ville träffas, prata om det. Iallafall försöka lösa det. Igår. Idag är en annan sak. Idag vill jag inte träffa dig igen.
Jag hoppas du är nöjd med vad du åstakommit..

Jag vet att detta absolut inte bör hamna på bloggen, men du vägrar svara på telefon, du vägrar prata med mig. Du flyr. Som vanligt!

Egenligen borde jag sova, men jag kan inte. Halsen gör förbannat ont, bara att andas är just nu ett helvete. Klockan ringer 6 imorgon då jag vill duscha innan skolan. Men nu känns det mera som att det inte blir någon skola imorgon då halsen inte känns okej. Vet inte om jag kanske borde gå till doktorn istället.. Tror nästan det. Fick ju ont i halsen för två veckor sen med, åt pencilin men när jag slutade med den kom det onda tillbaka.. Klaga lite på doktorn tror jag nog allt.. Detta är inte kul. Har bestämt med Natta att vi ska luncha imorgon med, men hur det blir om jag inte går till skolan vet jag inte.. kanske träffar henne en stund iallafall? Får se hur jag mår imorgon, vad doktorn säger. Dåligt mår jag iallafall just nu.

Eftersom jag är en tänkare, en grubblare så skriver jag mina blogginlägg i huvudet innan de hamnar i bloggen, allt kommer inte med och andra saker kommer flera gånger.. Dock verkar ingen av er som läser bry sig, och det är väl bra. Har dock inte en aning om vilka ni är som läser. Skulle vara kul att veta. Men skitsamma, vill ni vara anonyma så kör, fegisar!
Saken jag skulle komma till var iallafall att jag tycker du gjorde fel idag, fel genom att inte komma hem och lösa detta. Risken finns att vi hade bråkat, blivit ännu mer arga men vi hade iallafall fått ut det som ligger under ytan. I mina ögon valde du att fly!

Jag kan inte hjälpa att sakna det som var, innan vi fastnade i varandra och förstörde det vi hade. Du var mitt allt, min glädje. Jag levde för dagarna när jag skulle få träffa dig. Jag älskade att få umågs med dig. För om det var någon jag saknade under tiden med N, då var det du. Du har alltid haft förmågan att få mig må bra. När ändrades det? När ändrades vi, när försvann vi? Detta är inte vi, vi är inte såhär.
Vi är två helknäppa tjejer som folk säkert kolla snett på när vi väl är igång. Vad hände med dem?
Vad hände med min bästavän, som jag älskade att umgås med, som jag stolt visade upp!
Det låter som en kärleksförklaring, men den platsen har du. Tolka det rätt, är killar som gäller (; Så länge jag hade dig behövde jag ingen annan. Men något hände, något gick snett.
Våran vänskap halkade ut på tunn is. Vad gör den där? Varför räddade vi den inte. Varför löste vi det inte från första början?




Godnatt

...vad jag vill göra, vad jag vill ha det. Nu är det bestämt.. Bara pengarna som behöver fixas o det kommer nog ta ett tag :P

Jag har bestämt mig. Från och med nu, då är det jag. Bara jag och ingen annan. Jag har alltid låtit folk köra med mig, aldrig haft varken styrkan eller orken att sätta stop. Men här kommer det. Ingen ska någonsin sätta sig på mig, det har jag sagt förr. Har gjort mig av med människa efter människa som gjort det. Jag vill inte behöva göra mig av med dig också.. Men att du inte kommer hem och löser det utan åker dit, det förvärrar saken..
Dock är det ditt val. Handlingar betyder mer än ord.

Jag tänker, från och med nu sluta prioritera det. Jag orkar inte med då det känns lite som att du lagt det på mig. Tar inte jag upp saker låter du det ofta glida görbi..
Saker och ting är förstörda. Går det att lösa?

Känns som det var mycket sånt nu den senaste tiden. Hur mycket är det meningen att jag ska ta?
Aldrig pratar vi om det, förutom på fyllan men vad fan löser sig då? Inte ett jävla piss. Är så trött på att leva såhär. Trippa på tå så vi inte skulle hamna här, där vi är idag. Dock hamnade vi här ändå. Och det förstör, så oerhört mycket. Det förstör verkligen allt.
Är det meningen att livet ska se ut såhär från och med nu? Ska man köpa läget som så många andra gånger?
Jag vet inte om jag klarar det, inte denna gången. Jag är redan på botten, där jag absolut inte ska behöva vara. Jag har tagit mig därifrån förut, klarar jag det igen? Jag trodde jag hade styrkan att inte falla dit igen, men vips så var jag visst där.

Småsaker förstoras, vi biter ihop och löser det inte.
Det tas upp på fyllan, men då blir det knappast bättre.
Hur ska det här sluta, kommer det ens bli ett slut?

Saker blir bara värre och värre, nu orkar jag inte mer.
Tror det kommer bli en deepp period nu snart. Även såna inlägg..

Ta mig här ifrån!

Snart bär det av, allvaret börjar igen. Vill jag verkligen detta? Börja ännu en termin i en stad där jag inte trivs. Där jag inte mår bra. Är detta verkligen rätt val?
Att det är för sent att komma på detta nu, det förstår jag. Men under sommaren var jag tvungen att koppla bort allt som hade med det att göra. Jag behövde få koppla av och försöka må bra i mig själv igen.
Till och från gick det. Sen hände nåt. Vad vet jag inte. Men jag är tillbaka där jag absolut inte vill vara.
Jag vill börja om, jag vill verkligen det.
Detta är inte det livet jag vill leva. Mitt liv skulle inte bli såhär.
Jag trivs inte ens i min klass. Anledningen att jag ens tänker gå dit är för utbildningen. Men är det värt det om jag förlorar mig själv på vägen, om jag inte mår bra av att vara där?
Jag vet inte.

Inget är bra just nu. Jag vet inte vad jag ska göra, inte med något.

Varför allt hamnar här när det sbsolut inte alls bör göra det kan jag inte heller svara på.

Är det ett rop på hjälp?

Vaknade upp klockan 8 och är inte ens trött, skolan börjar klockan 1 så varför jag är vaken nu kan jag inte svara på, somnade rätt sent igår med så detta är lite knas. Men men. Nu hinner jag göra allt i lugn och ro. Ingen stress. Skönt.
Kollade Bad Teacher igår, hade hört att den inte skulle vara bra så jag blev glatt överraskad :) Blir Bridesmaids ikväll tror jag :)
Som sagt, skola idag. Ska ner till bibblan och skaffa boken. Tror inte vi kommer behöva den idag så antingen om jag hämtar den innan eller efter jag vart i skolan, får se vad jag känner för :)
Annars är det städning som gäller, ser förjävligt ut och detta funkar inte mera. Soffan är full med skit, fotöljen likaså.. Vart fan ska man sitta? Jo, antingen i sängen eller om man kastar över allt dit och trycker ner sig i soffan. Så jag vill bo? Näe!
Har börjat fundera ganska mycket nu på om jag kanske fakiskt ska fly Stockholm för att få börja om. Plugga vidare lite och få en nystart. Inte känna någon, börja om från ruta 1. Det förflutna kommer jag alltid att ha i ryggsäcken, men då väljer jag själv vem som får veta vad och inte. Här hemma går det inte.
Jag vill börja om.

Livet är inte vad jag tänkt att det skulle vara. Jag trodde jag skulle hitta motivationen när skolan kom igång, att jag för en gång skull skulle tycka det var någorlunda kul då det är nåt jag vill jobba med när skolan är slut. Men nej. Återigen är den borta. Vet inte o det är för att jag inte är en skolmänniska eller om det är allt som händer runt om som drar ner mig.

För, som vanligt är det massa skit. Igen.
Jag trodde du var borta, men nej. Du visade att jag på nåt sätt fortfarande betyder. Visst vart jag glad över det, samtidigt som det gjord sjukt jävla ont då du en gång var allt jag ville ha men fick ett slag i magen.
Love sucks!
Jag vet inte vart jag har dig, hur du ser på det här. Ser du det som så att du faktiskt kan komma och gå som du vill? För så funkar det inte. Självklart ska vi inte sitta ihop, vi båda vet hur det blir då, men vad fan är det som händer just nu? Jag ringer, du svarar inte. Tror att anledningen till att du inte ringer upp är för att du vet att jag sover och att jag ska upp o jobba dagen efter. Tror då du ska höra av dig under dagen, men nej. På kvällen hör du av dig, med ett sms om där du frågar vad jag gör. Då brast det. Sen var det inge mer, återigen.
Jag vet inte vart jag ska ställa mig till det här, jag vet faktiskt inte det. Småsaker hela tiden som vi förstorar upp, försöker lösa på fyllan för det är enda gången vi pratar med varandra. 
Det är hemskt. Vad hände med den bra vänskapen vi hade, förut? 

Idag är faktiskt en ganska jobbig dag. Enfast det absolut verkligen inte ska behöva vara det. Du är ingen längre, absolut ingen alls.  Usch och fy fan. Jag kände det redan när jag vaknade. Det är ett år sen idag. Allt var inte bra då, men bättre än det blev sen. Jag trodde jag var helt över det som var. Vet inte om det är just dig jag saknar eller bara det som var. Få känna sig omtyckt, som att man faktiskt räcker till. För du fick mig att känna så, jag kände mig speciell med dig.
Men vem var du, vad ville du egentligen? Jag har aldrig förstått det och kommer nog aldrig att göra det heller.
Jag vet inte!

Dagen idag har bara inte vart bra helt enkelt, jag hatar dessa bakslag. Jag vet inte vad dem betyder. Men jag vet, att du betydde fruktansvärt mycket för mig, då. Du var en viktig del i mitt liv, tills du gav världens sämsta anledning. Du rasade, från toppen och ner, långt långt ner. Att jag kommit så långt som jag gjort är nog för att jag inbillar mig att du valde bort mig för att jag är sjuk. Det var efter det du försvann.
Det gjorde mig rädd, att en människa man tror man kan lita på vänder en ryggen för att man är sjuk. Det är inte ens allvarligt, det hade aldrig drabbat dig, det drabbar ingen annan än mig själv.
Samtidigt som jag blev rädd, så gjorde det att jag från och med då, så fort en ny människa kommer in i mitt liv, innan jag ens vet om personen är där för att stanna eller bara på en vistelse och snart ska iväg igen, så tvingar jag mig själv att berätta. Hur svårt det än är. Jag tänker inte bli bortvald på grund av det igen. Aldrig.

Du är nog, men närmare eftertanke, ett större svin än jag någonsin mött!