Sofie

Nu är jag trött på allt. Alla jävla förvirrningar. All förbaskad osäkerhet, vänner som säger att dom finns där men ändå bara sviker o ger korta meningslösa svar.
Ingenting känns nå vidare, inte alls. Raka motsatsen. Skolan är det ända som går åt rätt håll. Just nu. Inte för att jag börjar kolla igenom böckerna än, fick dom först idag o skolan började igår.. Men det ska iaf gå bra. Det om nåt, o i oktober drar jobbet igång också. Saker o ting ska bli bra nu, det måste.
Jag trodde du skulle dela det med mig. Men helt plötsligt en dag hade du andra tankar o nu är du bara borta. Jag fattar ingenting. Du fuckade verkligen upp allt. Jag började se allt från den ljusa sidan, jag var så jäkla glad. Det tog du med dig. Det var min lycka, en lycka jag inte kännt på flera år. Du tog den, den försvann med dig.
Jag litade på varje ord du sa, men nu känns det som allt du sa bara var Bullshit.
Du väckte sidor hos mig jag inte visste jag hade. Du gjorde mig lycklig. Sen krossade du mig. Jag vet inte om det var för att jag gjorde nåt fel? Du sa aldrig vad det var. Du bara vände rygen till. O ja, jag lägger över allt på dig, för jag vet inte bättre. Du pratade inte med mig om vad det var, fast du utgav dig från första början för att det var sån du var, att du var pratar typen.. Men det visade sig visst att du inte var sån o då blev du arg. Jag kan inte läsa vad du tycker o tänker. Hur skulle jag annars gjort? Jag ville prata med dig, få veta om det fanns nåt, om det var värt nåt.
Detta inlägget skulle inte handla om dig, men det blir lätt så.
Du finns fortfarande i mina tankar.

Nu tappade jag lusten att skriva.. Återkommer imorgon!
Tja!