Förvirrat

Det sägs ju att det som inte dödar dig gör dig starkare.
Men det känns inte riktigt så just nu. Jag känner mig inte starkare. Eller joo, till viss del. Men det är ändå så mycket smärta som finns just för tillfället. Jag är inne i en jobbig period för tillfället o jag vill bara att det ska bli bra igen, att jag får komma bort från det, lämna allt bakom mig.
Jag vet att jag har en del med saken o göra också, men jag kan i alla fall stå för det. Jag ville lösa det, iaf få prata om det. Vilket jag ofta gör, men med fel person. Jag får inte dom riktigt svaren, jag får enbart höra en annan persons spekulationer. Blir tokig på sånt här. Jag förstår inte varför det måste ta så hårt.
Vissa stunder känns det bättre, andra gånger forsar tårarna över. Just det är något jag hållt för mig själv, jag vet inte, men jag hatar o gråta. När folk vet om det. Jag gör det hellre när jag är själv. Vilket inte gör saken så mycket bättre iofs för man känner sig så ensam o övergiven.

Just nu i skrivandets stund kom jag på mig själv att jag verkligen saknar hur mitt liv var för ett år sen. Då jag inte visste om allt det hemska som hände bakom min rygg, då jag dock levde i en löng, men jag var till viss del lycklig. Visst fanns det dåliga dagar då med, men då hade jag någom där som kunde ta mina utbrott. Visst vi bråkade, o jag var galen på dig flertal gånger. Men ibland var du bara bra! Ibland fick jag höra det som behövdes. Ibland fick du mig faktiskt att sväva på moln. Jag kan sakna det, få komma ner till dig o bara vara, få krypa ner i sängen breve dig. Vakna o mysa in mig hos dig. Jag saknar hur alla verkligen fick mig o känna mig som en i familjen, för det gjorde jag verkligen. Jag mötte några av dom finaste människorna under tiden med dig, människor som jag aldrig kommer glömma, som alltid kommer att ha sin plats kvar.
Jag kan sakna allt så fruktansvärt mycket, fundera på hur det hade vart om det inte kom fram. Hade jag flyttat då, hade jag då inte längre vart Stokcholmare. Det skrämmer skiten ur mig o tänka på hur långt det verkligen var på väg att gå. Jag vet att inte jag var perfekt jag heller, men fy fan asså! Vi var inte gjorda för varandra, men hur som har vi ett förflutet ihop o det kan vi inte göra nåt åt även om vi skulle vilja. Jag är iaf glad för att det går bra för dig nu. O jag hoppas innerligt att du läsrt dig något, enfast jag sett tendenser till annat. Men lite bättre måste du ha blivit. Skit samma, jag har inte med det att göra längre. Men ja, jag saknar dig o alla dom andra.

Finns mycket mer jag skulle kunna skriva men jag återkommer med det om ett tag istället, blir kanske redan ikväll.. Hare bra så länge.


Tjingeling!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0