Blää
Dragningskraften till dig är stark, att stå emot när allt annat falerar är svårt. Jag vill kunna höra av mig, ha det som det en gång var, men jag vet att det aldrig kommer ske igen. Det gör ont i mig. Enfast det inte syns så sliter hela situationen sönder mig.
Jag kunde vända mig till dig om det var nåt, du sa alltid rätt saker o jag kunde koppla bort det, men nu, istället för att få bort alla förbaskade tankar o känslor så är det du som är borta!
Jag vill inte visa mig svag, jag vill inte bryta ihop, inte på grund av dig.. Du är inte värd det, inte det minsta.
Hela tiden ska huvudet hållas högt, man ska inte falla, man ska ta hand om alla i sin omgivning. Men det är inte alltid man kan, för samtidigt som man tar hand om andra så måste man någonstans få in sig själv med. Den tiden hittar man inte alltid. Jag är trött på att lägga mig själv åt sidan, sätta alla andra före. Jag orkar inte mer.
För några år en gick jag hos två psykologer, fick då veta, av först o främst mina föräldrar, att sen jag var liten har jag vart den som gärna tar hand om andra, jag skjuter mig själv åt sidan, jag blir en extramamma. När psykologerna fick veta det sa dom att även dom fick det intrycket av de jag berättade. Flera gånger efter det har jag tänkt att jag ska börja sätta mig själv i fokus, fixa mig själv först, innan jag tar mig an andras problem. Men jag kan inte. Återigen är jag där. Slag på slag kommer, jag tar det o gör vad jag kan. Men jag krymper, krymper som person.
Hur mycket mer ska man behöva ta?
