Sofie

Dagen började okej, gick ut i solen.
Fick lite färg.
Hoppade lite studdsmatta.
Blev helt slut.
Samlade kraft.
Hoppade igen.
Fick nog.
Gick in, satte mig vid datorn.
Och allt jag kan tänka på är dig.

Jag hatar det!

På torsdag är det ett år sen jag träffade dig. Varför jag kommer ihåg datumet kan jag inte svara på, jag vet det inte själv. Men det är jobbigt. Du har vart borta ett tag nu och jag har kunat leva vidare utan att bryta ihop. Men vissa dagar är jobbiga och idag har ínte vart en bra dag. Såna dagar brukade du kunna få mig på bättre humör, tänka på annat. Jag saknar dig, att prata med dig.
Tiden med dig var en av de bästa jag vart med om. Från ingenstans kom du och "räddade" mig. Låter fjantigt men så är det. Hade jag inte träffat dig finns chansen att jag gjort ännu ett fruktansvärt stort misstag. Men du hindrade mig. Du fick mig att göra slut på det. Du fick mig att inse.
Men tillslut föll jag, för dig. Du vart anledningen till leendet på mina läppar, ett sms av dig kunde göra hela min dag. Du var speciell och jag tyckte verkligen om dig.
Usch och fy fan. Jag måste tänka på annat nu. Detta gör ont och det är det inte värt, du är inte värd min smärta.

Nääe, nu ska jag göra nåt annat.

Tjing!