Jag förstår inte
Återigen har jag haft ett samtal med min "kära" mor. Förstår inte hur vi alltid kommer in på en o samma sak när vi pratar. Alltid ska hon dra upp samma gamla argument, ett hon vet inte biter på mig. Det funkar inte att avstå från det, jag mår inte bättre för det. Hon säger att hon tjatar om det för att hon bryr sig. Men hur hon då kan ha lök i princip ALL mat hon lagar, när hon vet att jag inte mår bra av det. Låter det logiskt?
Gång på gång har jag kommit hem, i hopp om att jag ska kunna äta maten hon lagar, men jag har även gång på gång blivit besviken när jag kommer hem o ser att hon återigen gjort nåt med lök i. Visst, lök vill de flesta ha i maten, men lägg undan lite åt mig som inte innehåller det, skicka ett sms där det står att idag är det lök i maten. Du får fixa egen. Vad som helst. Jag vill inte komma hem för att sen ta på mig skorna o bege mig ut i kylan igen o gå till en svindyr butik för att kunna handla något att äta.
O när man väl tar sig friheten att köper egen mat, för att man inte förväntar sig att det ska finnas hemma, då blir det tjaffs på grund av det istället. För då har man inte talat om att man inte ska äta hemma.. Men om löken är i så vet hon ju om det redan innan?
Jag fattar inte, och kommer nog aldrig att göra.
Idag gick det över gränsen och jag har helt och hållet sett att du inte alls "bara vill mitt bästa, att jag ska må bra". Chanserna för att visa det är förbi. Du kör ditt race o håller fast vid det. Vad jag säger har inte betydelse.
Dock är det ju faktiskt jag som lever med det, jag som känner vad jag mår bra av och inte? Ingen annan kan tala om det för mig.
Att du inte lyssnar, inte ens försöker förstå. Det gör fruktanavärt ont.
Nu ger jag upp hoppet om dig.
Tack för ingenting, "kära mamma".
Här har ni iallafall en glad Fi :)
