:/
Just idag saknar jag dig, jag borde inte, egentligen, men jag kan inte hjälpa det. Du var en av de som kunde läsa mig, se på mig vad som rörde sig i min skalle innan jag själv kom underfund med det.
Idag är en sån dag när jag hade behövt dig.
I det stora hela var denna dag bra, sen kom samtalet jag fasat för, det jag skjutit upp hela veckan för att slippa.
Men idag ringde jag.
Så fort jag hörde din röst känner jag hur livet rinner ur mig, kraften bara försvann o jag måste ställa mig mot väggen för att inte falla omkull, först var det en lättnad att äntligen få berätta för dig, men nyss sjönk det in, vad har jag gjort... Var det verkligen värt det? Jag är så arg på mig själv, så arg att det gör ont.
Jag mår illa.
Du var så bra, så fruktansvärt förstående efter vad som hände då, du var så jävla bra. Bättre än alla andra, jag har aldrig tidigare träffat någon som dig, du är unik.
Och till dig måste jag ringa!
