Motgångar
Känns som det var mycket sånt nu den senaste tiden. Hur mycket är det meningen att jag ska ta?
Aldrig pratar vi om det, förutom på fyllan men vad fan löser sig då? Inte ett jävla piss. Är så trött på att leva såhär. Trippa på tå så vi inte skulle hamna här, där vi är idag. Dock hamnade vi här ändå. Och det förstör, så oerhört mycket. Det förstör verkligen allt.
Är det meningen att livet ska se ut såhär från och med nu? Ska man köpa läget som så många andra gånger?
Jag vet inte om jag klarar det, inte denna gången. Jag är redan på botten, där jag absolut inte ska behöva vara. Jag har tagit mig därifrån förut, klarar jag det igen? Jag trodde jag hade styrkan att inte falla dit igen, men vips så var jag visst där.
Småsaker förstoras, vi biter ihop och löser det inte.
Det tas upp på fyllan, men då blir det knappast bättre.
Hur ska det här sluta, kommer det ens bli ett slut?
