Sofie

Som vanligt hade vi massa tjaffs idag och jag blev galen, som alltid.

Vi kom in på gammalt skit.
Nu fick jag veta hur mycket hon verkligen gjort för mig.

Varje lediga dag satt hon i samtal för hon ville ha hem mig, hon ville inte längre se hur han förstörde mig, hon klarade inte längre av att se hur jag sakta försvann bort i mig själv.
Jag var tillsammans med en idiot. Jag vart störtförälskad på en gång.
Dom där molnen det sägt att man svävar på, jag var där.
Jag hade gått igenom allt för honom. O han visste det. Sakta men säkert bröt han ner mig. Jag försvann i mig själv och visste inte längre vem jag var.

Som min "vän" så fint sa en gång, Du satt instängd på hans rum när alla andra var ute och mognade.
Typ, Tack? Eller vad säger man? Visst att jag förlorade väldigt mycket på att inte gå klart skolan, på att sitta instängd på hans rum, på att jag spenderade nästan varje sekund med honom. Men nåt som jag har, som många andra saknar, det är erfarenhet. Jag har levt med ett svin över ett års tid. Jag såg inte dessa tecken man bör se, jag märkte inte hur han skärmade av mig från resten av världen. Dock skulle jag se dom om det hände igen.
Jag var så fruktansvärt kär att jag inte såg vad som hände.
Att vända det imot mig... Då undrar jag, hur moget är det?

Men, nu var det inte det jag skulle prata om. Utan om hur min mamma kämpade för mig.
Jag visste inte att hon kämpat så mycket som hon gjorde. När min pappa sov kunde hon ligga vaken o kunde inte somna för hon var orolig för mig, ett flertal gånger väckte hon honom o bad honom åka och hämta mig.
Felet dom gjorde då var att smsa mig om det. För så fort smset kom stack vi. Vi drog på oss skorna direkt och gick ut, o där stannade vi tills vi var säkra på att mina föräldrar inte skulle komma.
Han fick mig att tro att dom hindrade mig för att leva, han kunde sticka fram handen så fick han vad han vill. Mina föräldrar är inte så. Dom har alltid lärt mig att man måste förtjäna sina pengar.
Han fick mig att se det på ett annat sätt, fel sätt.

Det finns massa tecken som jag ser nu om jag tänker tillbaka, tecken som visade att det han gjorde inte var rätt.. Vi bråkade varje gång jag skulle träffa mina vänner, varje gång jag skulle hem. Varje gång jag skulle göra nåt som inte var med honom.
I början tyckte jag det var gulligt att han alltid ville vara med mig. Men sen orkade jag inte bråka mer och han blev mitt liv.
Det hela slutade med att jag inte hade någon kvar, mina vänner var borta, min familj hörde inte längre av sig.
Min bror var den enda jag pratade med.

En dag vände det. En dag efter att han gått förlångt. Mamma o pappa hade börjat gå och prata med några, även jag blev kallad.
Efter mycket om och men gick jag dit.
Dom sa saker som verkligen sjönk in. Saker som fick mig och inse vilken farlig sits jag satt i. Men jag vågade/ville fortfarande inte lämna honom.
Då dom drog till med ett hot. Jag blev svinförbannad. Dock är jag idag dom evigt tacksamma för att dom gjorde det.
Hade jag inte gått dit är chansen stor att jag hade vart kvar, vart fast.
Jag slet mig loss i sista stund.

Jag har aldrig tackat min mamma för att hon faktiskt räddade mitt liv. För det gjorde hon verkligen.