Sofie

Idag är ännu en dag när jag bara sitter hemma.
Blir lite skrivandes då och nu ska jag vara ärlig med er.

Kom o tänka på en sak, jag lärde mig faktiskt en sak idag på kursen.. Och det är att jag inte ska skämmas över min sjukdom. Just skämmas är kanske lite fel ord. Men jag pratar helst inte om den Dom flesta vet att jag har ont i magen rätt ofta, men det är inte allt.
 
Har du hör talas om IBS?
Jag tänker inte skriva ut mera om vad som händer här. Är du intresserad är det bara att läsa om det.
Google is your friend ;)

Vi IBSare har svårt att få förståelse av människor som inte har det. På ett sätt kan jag förstå det. Hade jag själv inte haft det hade jag nog inte heller riktigt förstått, tyckt att personen i fråga överdrev.
Men det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt. Sen jag blev sjuk har mitt liv begränsats. Jag har inte kunnat vara med på det mina vänner gjort, istället har jag fått legat hemma med magbesvär.
Det är hemskt.
Allt började som en allergi. Jag vet dock inte säkert idag om det faktiskt var allerier jag åkte på eller om det varit IBS sen första början.
Hur som, det har följt mig sen jag var 12.
Jag har lärt mig lite hur jag ska hantera det, vad jag ska äta och inte för att må så bra som möjligt.
Det finns medicin mot det, men jag kommer aldrig bli frisk från det. Vad medicinen gör är att förhindra dom värsta problemen, för tillfället.
Att leva med IBS gör hela ditt liv begränsat. Som Bengt sa idag: Kan du inte lita på din mage blir livet svårt. Jag håller med honom till 100.
Från ingenstans kan det komma o du vill inget hellre än skära ut din mage o sätta dit en annan, en annan som inte har alla förbaskade problem.
Jag är trött, så förbannat trött på att hela tiden behöva tänka på magen, jag kan inte göra det, jag kan inte följa med dit.

Jag hatar det!