Avslutat kapitel?
Idag är faktiskt en ganska jobbig dag. Enfast det absolut verkligen inte ska behöva vara det. Du är ingen längre, absolut ingen alls. Usch och fy fan. Jag kände det redan när jag vaknade. Det är ett år sen idag. Allt var inte bra då, men bättre än det blev sen. Jag trodde jag var helt över det som var. Vet inte om det är just dig jag saknar eller bara det som var. Få känna sig omtyckt, som att man faktiskt räcker till. För du fick mig att känna så, jag kände mig speciell med dig.
Men vem var du, vad ville du egentligen? Jag har aldrig förstått det och kommer nog aldrig att göra det heller.
Jag vet inte!
Dagen idag har bara inte vart bra helt enkelt, jag hatar dessa bakslag. Jag vet inte vad dem betyder. Men jag vet, att du betydde fruktansvärt mycket för mig, då. Du var en viktig del i mitt liv, tills du gav världens sämsta anledning. Du rasade, från toppen och ner, långt långt ner. Att jag kommit så långt som jag gjort är nog för att jag inbillar mig att du valde bort mig för att jag är sjuk. Det var efter det du försvann.
Det gjorde mig rädd, att en människa man tror man kan lita på vänder en ryggen för att man är sjuk. Det är inte ens allvarligt, det hade aldrig drabbat dig, det drabbar ingen annan än mig själv.
Samtidigt som jag blev rädd, så gjorde det att jag från och med då, så fort en ny människa kommer in i mitt liv, innan jag ens vet om personen är där för att stanna eller bara på en vistelse och snart ska iväg igen, så tvingar jag mig själv att berätta. Hur svårt det än är. Jag tänker inte bli bortvald på grund av det igen. Aldrig.
Du är nog, men närmare eftertanke, ett större svin än jag någonsin mött!
